logo

Carlotta - databasen för museer

DataelementetHistorik

AntalVärde
1<blank>Sáme edna adnen dakkar gábmagijt birra 1920-30 jagijt sinne. Dánen gå da hiehpen suojnijta ja vuoddogijta ja aj lidjin tjátjejiehkke. Giehpedin aj kujnajt duodjibarggo.
41945 bildades samebyn Jåhkåkasska. Bakgrunden var den att Bårddegruppen som var den grupp som nyttjade den sydligaste delen av Sirges sameby och Gáblesgruppen som nyttjade den nordligaste delen av Tuorpons sameby använde betesområden och flyttvägar gemensamt. Sommarboplatsen var också gemensam och man hade mycket lite samröre med respektive samebyar. I samband med 1930 års lapputredning utreddes frågan och enligt utredarna ”är ett verkligt kaos rådande i renskötseln på ömse sidor gränsen”. Båda grupperna hade framfört önskemål om att deras betesland måste brytas ut från respektive byar. De övriga byamedlemmarna från både Sirkas och Tuorpon motsatte sig uppdelningen med motiveringen att man inte ville beskära samebyarnas områden. Lappfogden som verkställde utredningen, ansåg dock att man skulle tillmötesgå Bårdde- och Gáblessamerna deras önskan. 1934 genomfördes en markegång av lappfogden och av valda ombud från de båda byarna. Det rådde delade meningar om vilka områden inom byarna som nyttjades av vem. Det var speciellt om uppdelningen av sommarbetesområdet man tvistade. Lappfogden presenterade med markegången som grund ett förslag till utredningen. Norra gränsen för den nya byn föreslogs gå från Riksrös 243 ner genom Vásstenavrre längs Låddejåhkå över höjden mellan Guohpervágge och Álggavágge ner genom Ráhpavuobme förbi Snávvá-hemmanet* ner efter Gálmejåhkå till Björkholmen. Södra gränsen föreslogs gå från Árasluokta och ner längs Árassjokk över Duoddarar och Tjuollda genom Njoatsosvagge och Änok förbi Kvikkjokk och vidare ner till sjön Saggat. På sammanträde i Jokkmokk 1935 förklarade sig samerna godkänna det utarbetade förslaget till gränser. 1945 genomfördes den nya indelningen och vi fick tre fjällsamebyar inom Jokkmokks kommun. *Snávvá-hemmanet ligger idag under vatten. Källa: Riksarkivet 1930 års lapputredning YK1768. /Gertrude Kuhmunen, arkivarie på Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum.
111945 bildades samebyn Jåhkåkasska. Bakgrunden var den att Bårddegruppen som var den grupp som nyttjade den sydligaste delen av Sirges sameby och Gáblesgruppen som nyttjade den nordligaste delen av Tuorpons sameby använde betesområden och flyttvägar gemensamt. Sommarboplatsen var också gemensam och man hade mycket lite samröre med respektive samebyar. I samband med 1930 års lapputredning utreddes frågan och enligt utredarna ”är ett verkligt kaos rådande i renskötseln på ömse sidor gränsen”. Båda grupperna hade framfört önskemål om att deras betesland måste brytas ut från respektive byar. De övriga byamedlemmarna från både Sirkas och Tuorpon motsatte sig uppdelningen med motiveringen att man inte ville beskära samebyarnas områden. Lappfogden som verkställde utredningen, ansåg dock att man skulle tillmötesgå Bårdde- och Gáblessamerna deras önskan. 1934 genomfördes en markegång av lappfogden och av valda ombud från de båda byarna. Det rådde delade meningar om vilka områden inom byarna som nyttjades av vem. Det var speciellt om uppdelningen av sommarbetesområdet man tvistade. Lappfogden presenterade med markegången som grund ett förslag till utredningen. Norra gränsen för den nya byn föreslogs gå från Riksrös 243 ner genom Vásstenavrre längs Låddejåhkå över höjden mellan Guohpervágge och Álggavágge ner genom Ráhpavuobme förbi Snávvá-hemmanet* ner efter Gálmejåhkå till Björkholmen. Södra gränsen föreslogs gå från Árasluokta och ner längs Árassjokk över Duoddarar och Tjuollda genom Njoatsosvagge och Änok förbi Kvikkjokk och vidare ner till sjön Saggat. På sammanträde i Jokkmokk 1935 förklarade sig samerna godkänna det utarbetade förslaget till gränser. 1945 genomfördes den nya indelningen och vi fick tre fjällsamebyar inom Jokkmokks kommun. *Snávvá-hemmanet ligger idag under vatten. Källa: Riksarkivet 1930 års lapputredning YK1768. /Gertrude Kuhmunen, arkivarie på Ájtte Svenskt Fjäll- och Samemuseum.
1Ackjan gjordes som gåva till Johan och Anna Kemis förstfödda barn, dvs till Kristina gift Eriksson. Den skulle bringa lycka och välfärd i livet. Ackjan var tänkt att användas i renrajder, men kom aldrig att brukas. Ackjan är tillverkad ca 1925 i Jukkasjärvi av same, namn okänd.
1Andreas Labba var bosatt i Kaitum. Han gick nio månader i nomadskola i Moskojärvi och blev rendräng vid 12 års ålder. Åren 1936 – 55 var han färdledare hos STF i Abisko. Andreas Labba fick sin bok Anta utgiven på Bonniers förlag hösten 1969. Andreas Labba debutade alltså i sen ålder. Anta handlar om de öden och äventyr som samepojken Anta får vara med om i förfluten tid. För Anta fanns en lång förhistoria. Andreas skrev på sin gällivaresamiska dialekt. Hans text normaliserades till det antagna nordsamiska skrivsättet och översattes till svenska av Olavi Korhonen (senare professor i samiska i Umeå). Någon utgåva av Anta på samiska föreligger dock inte ännu. 1971 kom boken Anta och Mari, men Andreas dog under arbetet, och boken kom ut postumt. Källa: http://www.norrbottensforfattare.se/indexForfattare.php?xnr=4c1f44e482eb1&rubrik=2. Mer att läsa om Andreas Labbas författarskap finns där.
48Anta Pirak skriver i boken En nomad och hans liv från 1933 om klövjeraiden. s 84- 86: Så infånga vi härkarna. Vi ha satt på dem grimmor och tömmar, och de äro bundna så att de kunna gå i raid. Fem härkar eller sex lugna härkar kunna gå efter varandra i en raid. På handhärken binder man kalvskinnsfällen som underlägg, och så binder man klövjesadeln på fällen. Klövjesadeln är gjord av två böjda björkbräder. Det ena har ett hål i övre ändan, och den kallas honsadel, den andra har ett huvud, och kalla hansadel och den sticker man genom hålet i det andra. Hansadeln sticker jag på sned in i hålet, och när man vrider den rätt, så sitter den fast i den andra sadeln. Så binder man ihop sadeln hårt omkring härken med bukgjorden, som går från den ena sadelhalvans nedre ända till den andra sadelhalvans nedre ända. Och så surrar man fast omkring sadelns övre spetsar. Så ha vi framgjorden. Den är knuten genom den ena sadelhalvan nära den övre ändan. Och på den andra sadelhalvan mitt emot finns en göla. Så knyter jag framgjorden med ögleknut fast i den öglan. Sedan kommer bakgjorden. Bördorna hägna vi upp på klövjesadelns spetsar på ömse sidor, och bakgjorden är bunden i den ena bördans bakre del. Så tar man gjorden omkring renens bakdel och binder i den andra bördans bakre del. Om den ena bördan är lättare binder man en motvikt i den lättare bördan. Som motvikt binder man fast ett fat, ett mjölkningskärl, en kokslev, en lite mjölkflaska, näverbunten eller hundens matkopp och andra hosamlade tyngder, ibland kokkittel och vattenkittel. Den stora klädsäcken packas också, så att den blir en halv härkbörda. I den säcken förvaras skjortor till ombyte, byxor och andra underkläder till ombyte, mössor till ombyte, skinnhandskar och mansstrumpor.
18Anta Pirak skriver i boken ”En nomad och hans liv” från 1933 om klövjeraiden (s 84- 86): Så infånga vi härkarna. Vi ha satt på dem grimmor och tömmar, och de äro bundna så att de kunna gå i raid. Fem härkar eller sex lugna härkar kunna gå efter varandra i en raid. På handhärken binder man kalvskinnsfällen som underlägg, och så binder man klövjesadeln på fällen. Klövjesadeln är gjord av två böjda björkbräder. Det ena har ett hål i övre ändan, och den kallas honsadel, den andra har ett huvud, och kalla hansadel och den sticker man genom hålet i det andra. Hansadeln sticker jag på sned in i hålet, och när man vrider den rätt, så sitter den fast i den andra sadeln. Så binder man ihop sadeln hårt omkring härken med bukgjorden, som går från den ena sadelhalvans nedre ända till den andra sadelhalvans nedre ända. Och så surrar man fast omkring sadelns övre spetsar. Så ha vi framgjorden. Den är knuten genom den ena sadelhalvan nära den övre ändan. Och på den andra sadelhalvan mitt emot finns en göla. Så knyter jag framgjorden med ögleknut fast i den öglan. Sedan kommer bakgjorden. Bördorna hägna vi upp på klövjesadelns spetsar på ömse sidor, och bakgjorden är bunden i den ena bördans bakre del. Så tar man gjorden omkring renens bakdel och binder i den andra bördans bakre del. Om den ena bördan är lättare binder man en motvikt i den lättare bördan. Som motvikt binder man fast ett fat, ett mjölkningskärl, en kokslev, en lite mjölkflaska, näverbunten eller hundens matkopp och andra hosamlade tyngder, ibland kokkittel och vattenkittel. Den stora klädsäcken packas också, så att den blir en halv härkbörda. I den säcken förvaras skjortor till ombyte, byxor och andra underkläder till ombyte, mössor till ombyte, skinnhandskar och mansstrumpor.
1Barmklädet kommer från en tidigare predikant, Nyström, som verkade i Sorsele 1885-1892.
4Brukaren var predikant inom Missionsförbundet i Dorotea under första hälften av 1930-talet. Den samiska dräkten troligen använd i detta sammanhang.
4Brukarens man var predikant inom Missionsförbundet i Dorotea under första hälften av 1930-talet. Då har han använt samisk dräkt och detsamma gäller även hustrun, dvs. brukaren. Den samiska dräkten har alltså troligen använts i detta sammanhang.
13Bárkkimlábttje är en flätad töm. /Grundström, Harald: Lulelapsk ordbok.
4Bárkkimlábttje är en flätad töm. /Grundström, Harald: Lulelapsk ordbok.
1Bältet är införskaffat från en samisk kvinna från Rankasele(?) i Fredrika. Kanske kan avser Raukaselet, som inte ligger i Fredrika, utan väster om Borgafjäll, Dorotea kommun, Västerbottens län.
1Bältet är köpt år 1934 av en samisk kvinna från Rankasele(?) i Fredrika, enligt brukaren. Kanske kan avses Raukaselet, som dock inte ligger i Fredrika, utan väster om Borgafjäll, Dorotea kommun, Västerbottens län.
1Dilutin - varunamn för en sorts rengöringsmedel (lätt fotogen).
22Divggariessa - en broderad bred halsrem, som körrenens tjuka är fästad med. / (Grundström, Harald: Lulelapsk ordbok)
233Dragrenens seldon: Förr användes renarna som dragdjur vintertid. Med ren och ackja kunde man färdas på snön och transportera sina tillhörigheter. Att sela en ren: först lägger man trälokorna/ leŋga över renens nacke, framför frambenen och fäster ihop den/dem under renens mage med en läderrem. Från varje bogträ går sidoremmar till att fästa bukträet/tjoajvvevulmuorra i under renens mage. I sidoremmarna sitter också ryggremmen, som går över renens rygg. Från bukträet går dragremmen/ vuohtárájppe till ackjan. Före trälokorna tid användes skinnlokar/gäsás, sedan blev båda typerna vanliga. När man selar med skinnloka så används inte bukträ, utan dragremmen läggs i en ögla, som dras över skinnlokans ändknoppar. På renens huvud sätts grimman/bágge. I grimman sitter tömmen/ lábttje. Om renen inte skulle köras, utan ledas så fästes bara en rem i grimman. Den som ledde renen åkte då skidor. Vid högtidliga tillfällen pryddes renen. Då användes en grimma prydd med tofsar och en utsmyckad ryggrem/vuodjemavudis och en utsmyckad halsrem med skälla/divggariessa.
3Dragrenens seldon: Förr användes renarna som dragdjur vintertid. Med ren och ackja kunde man färdas på snön och transportera sina tillhörigheter. Att sela en ren: först lägger man lokan/lokorna över renens nacke, framför frambenen och fäster ihop den/dem under renens mage med en läderrem. I lokan/lokorna fästes bukträet och i bukträet fästes pulkans dragrem. Före trälokorna tid användes skinnlokor, sedan blev båda typerna vanliga. Från grimman fästes sidoremmar genom lokan till ryggremmen och tömmen. Om renen inte skulle köras, utan ledas så fästes bara en rem i grimman. Den som ledde renen åkte då skidor. Vid högtidliga tillfällen pryddes renen. Då användes en grimma prydd med tofsar och en utsmyckad ryggrem och en utsmyckad halsrem med skälla i.
18En klövjekista göres av böjligt björkträ, som har rak ved. Båda ändarna böjas och fästas ihop medels en tvärslå av horn eller trä. Tvärslån ska vara på yttre sidan. Bottnarna kallas ”tielko” och de sys fast med snören av sämskskinn eller tågor. Två bärhål göras i kistans övre sida och hål för öglor i kistans kant runt omkring. (ur Anta Pirak; En nomad och hans liv. 1933. s.122).
8Ett tjukband är ett band som hängs runt dragrenens hals och på bandet fästes en tjuka; en klocka eller en bjällra, som klingade där rajden drog fram.
1Felix Åkerlund ska ha varit ägare till flottningshaken. Han var tydligen en riktig kraftkarl och stod modell för statyn Timmerflottaren i Jokkmokk.
1Fiolen tillskrivs spelmannen Johannes Renström, Västerbotten. Han kallades "Lappojken" och ansågs vara en förnämlig fiolspelare. Han dödades på ett bröllop i Västerbottens kustland första advent 1886. Storspelmannen Renström hade, enbart genom att spela så oerhört vackert på sin fiol, väckt upp avundsjukans demoner hos gärningsmannen, som också han var spelman, fast i en annan division. Han tappade alldeles förståndet och dödade Renström. När de gamla spelmännen berättade om det här förfärades dom alltid över det råa våldet.
25Förr användes renarna som dragdjur på vintern. Med ren och ackja kunde man färdas på snön och transportera sina tillhörigheter. Vid flyttningar mellan de olika boplatserna flyttades med rajd. En rajd är en rad med renar och ackjor som är hopbundna efter varandra, gierisrájddo. Varje ackja dras av en ren. En rajd kunde bestå av 6 till 8 ackjor. Ackjan tillverkades utifrån hur den skulle användas. Det finns lastackjor, körackjor/ vuodjemgieris och täckta s.k. lockackjor/låhkek. Lastackjor användes till transport av varor och redskap som inte behövde omsorgsfullare förvaring. Uppe vid överkanten har den en rad små skinn- eller repöglor/ gáruna, igenom dessa drogs spännrepen, så lasten hölls på plats. Åkackjan liknar lastackjan, men har högre rygg, att luta sig mot för den som kör ackjan. En åkackja kan också ha fören täckt med skinn. Lockackjan har brädor på översidan, så den är helt sluten. Uppe på översidan har den ett fyrkantigt hål med lock över, för att komma åt tillhörigheterna i ackjan. I lockackjan förvarades mat och viktigare ägodelar. Ofta var den låsbar. Alla ackjor har en båtformad för och oftast har ackjan gavel längt bak/sliehkko (ryggbräda). Ackjor utan denna gavel användes till att forsla kåtastänger med. Ackjan har en bottenbräda till köl/mielgas, ofta två sidomedar/sålge på sidan om kölen (för att göra ackjan mindre vinglig) spant/viera (ackjans skelett) och mot spanten fästa sidobräder/ lásstaga.
4Förvärvade i Gellivare Lappmark 1883 av med.dr. Richard Hogner.
3Gåva av grosshandlare C.W. Längstadius 1885. Svenska Lappar. Tromsödalen. Köpt av svenska lappar i Tromsödalen 22.7.1883.
1Hårprydnader- barkaltgårrer. I hvardagslag bar man i den långa och tjocka hårflätan blott en eller ett par snoddar av tunt skinn. Men när man skulle uppträda i högtidsdräkt inflätades däruti en mängd sådana snodder. Somliga af dess voro i hela sin längd öfverfylda med glaspärlor, andra voro broderade med tenntråd, åter andra slutade nedtill med små mässingringar, små ke(d)jestumpar af messingtråd, och ett stort antal dåappa, eller tofsar af rödt och blått garn. Uti hårprydnadens rikedom och skönhet sökte de unga lappkvinnorna öfverträffa hvarandra; i dennas anordning och utsmyckning hade lappkvinnorna ett medel att ådagalägga sin förmåga till koketteri. (Källa: Kristoffer Sjulssons minnen. Om Vapstenlapparna i början af 1800-talet upptecknade af O.P. Pettersson. Nordiska museet. 1979.)
44I samiskt dräktskick användes och används silver; platta silverknappar (-plåtar) på bälten och klotrunda silverknappar, maljor och spännen på silverkragen. I beståndet av samiska silversmycken finns sådant som har sin förklaring i senmedeltidens katolska Maria-fromhet. Det syns i hängen i form av bokstaven A, sk. Ave-Maria-monogram, samt hängen och maljor med ett krönt M, som betecknar Jungfru Maria. Som dekorationer lever dessa kvar än idag, särskilt vanliga är de på bälten och silverkragar. Silvret hade förr en viktig funktion som en säker och värdebeständig kapitalplacering, till skillnad från renhjorden, som ju kunde minska vid dåliga år. Silvret var lätt att ta med sig, viktigt i ett nomadiserande samhälle, och kunde gömmas utan att förstöras. Dräktsilvret hade det också en social funktion genom att visa ägarens (ekonomiska) ställning. Silver, liksom andra metaller, ansågs också kunna skydda bäraren mot ont. Dessutom, och säkert inte minst, var det förstås ett sätt att pryda sig. Samerna smidde förr inte själva sitt silver. Det tillverkades för deras räkning av städernas guldsmeder. Samerna hade bestämda uppfattningar om vilka silverföremål de ville ha och hur de skulle se ut. Det kunde vara smycken, dryckeskärl och skedar. Det var framförallt äldre, gärna medeltida, former som samerna föredrog. Under senmedeltid upplevde det samiska samhället en högkonjunktur med stabil ekonomi, och den stil som då utvecklades höll man sedan fast vid. När samerna under 1600-1800-talen gjorde beställningar hos guldsmederna i städerna lämnade de äldre föremål som förebilder. Därigenom bevarades det samiska silvrets medeltida former genom seklerna. Föremålsformerna kom även att påverka de föremål samerna själva tillverkade, t.ex. hornskedarnas utsmyckning påverkas av silverskedarnas former. Silverskeden influerades i sin tur i form och dekor av hornskedarnas former och gravyr. När samerna beställde silverskedar, tog man med sig sina hornskedar. Silverskedarna fick på detta sätt en form anpassad för en samisk kundkrets. Litteraturtips: Fjellström, Phebe: Lapskt silver 1-2. Stockholm. 1962.
1Inköpt av Ernst Olson-Manker. Så här skriver han: Föremål inköpte undertecknad vid ett besök i Kutjaure, övre Lule lappmark, under juli månad innev. år. De såldes av en gammal karesuandolapp, Johan Guttorm Nutti, som med anledning av betesförbudet i Norge inflyttat i Jokkmokk socken. Nålhus med nålar och sentråd. Etuiet av renhorn och ornerat med en lätt inristad renfigur samt geometriska figurer. På ena kanten signerat "O. A. J. Nutti", på den andra försett med årtalet 1925. Omkring bärsnodden en glaspärla, varmed öglan slutet eller vidgas. Nålhuset utgör ett bevis för att förnämligt arbete i gammal stil framställes bland lapparna än idag. Kutjaure, Lule lappmark, Sverige./ Lödöse i sept 1926. Ernst Olson-Manker.
1Inköpt av Ernst Olson-Manker. Så här skriver han: Föremål inköpte undertecknad vid ett besök i Kutjaure, övre Lule lappmark, under juli månad innev. år. De såldes av en gammal karesuandolapp, Johan Guttorm Nutti, som med anledning av betesförbudet i Norge inflyttat i Jokkmokk socken. Tobakspung av läder jämte piprensare av koppar och ett klockhjul av mässing med skarpslipade kuggar, enl. uppgift tobaksskärare. Pungen halvmåneformig, ornerad med mässingsmärlor och försedd med en rem att bäras över axeln. Innehåller prov på rök- och tuggtobak. Nutti, nu en 60-70 års gubbe, sade sig ha burit denna pung alltsedan sin ungdom. Gubben bjöd ut en ny tobakspung av samma typ för 25 kr. Kunde ej förstå att den gamla, slitna punga han bar på sig var med begärlig. Lät emellertid denna gå för 8 kr. och hängde den nya pungen över axeln. Kutjaure, Lule lappmark, Sverige./ Lödöse i sept 1926. Ernst Olson-Manker.
9Insamlat av Ernst Manker i Malå skogslappby i Lycksele lappmark i eller nära Setsele.
1Kiruna kyrka är uppförd mellan 1909 och 1912. Den är församlingskyrka i Jukkasjärvi församling i Luleå stift.
1Kolten är sydd av brukaren
1Kring sekelskiftet 1900 blommade nationalismen och många visade det genom att klä sig i olika folkdräkter. Det var inte ovanligt att samisk-inspirerade dräkter, som denna, syddes upp. Det verkar som om dräkter även beställdes direkt från samer, men att sömmerskan då gjorde anpassningar så att de blev annorlunda än de traditionella samiska dräkterna.
8Kring sekelskiftet 1900 blommade nationalismen och många visade det genom att klä sig i olika folkdräkter. Det var inte ovanligt att samisk-inspirerade dräkter, som denna, syddes upp. Det verkar som om dräkter även beställdes direkt från samer, men att sömmerskan då gjorde anpassningar så att de blev annorlunda än de traditionella samiska dräkterna. Det finns även skriddräkter från denna tid som gjordes för att se ut som en samisk dräkt.
1Kring sekelskiftet 1900 blommade nationalismen och många visade det genom att klä sig i olika folkdräkter. Det var inte ovanligt att samisk-inspirerade dräkter, som denna, syddes upp. Det verkar som om dräkter även beställdes direkt från samer, men att sömmerskan då gjorde anpassningar så att de blev annorlunda än de traditionella samiska dräkterna. Det finns även skriddräkter från denna tid som gjordes för att se ut som en samisk dräkt.
2Köpt av brukarens make Rönnöfors, Offerdals socken, Krokoms kommun, Jämtland.
1Lulesamiska benämning med samband till klövjesadeln: svagá (pl) = klövjesadel. svahka = (sg) ena hälften av klövjesadeln/klövjesadelstycke. áttes áddás- = bukgjord eller rem i klövjesadenln med vilken man binder ihop klövjesadelhalvorna under klövjerens buk. (Grundström: Lulelapsk ordbok). goallos goallu(sj) - (l'l) = gjord som fästes bakåt eller framåt på klövjeren (håller bördorna i rätt läge) (Korhonen: Báhkogirjje). svahkabielle = ena halvan av en klövjesadel. svahkaåres = ”han”sadel, den halva av klövjesadeln som har en pinne som knopp. svahkaniŋŋelis = ”hon”sadel, den halva av klövjesadeln som har ett hål i övre ändan. svahkaoaive =krysset upptill på klövjesadeln. noadodit =lägga klövjebördorna på en härk. noade = klövjebörda. noadebielle l = den del av klövjebördan som hänger på ena sidan. noade-hiergge rg =klövjerenoxe.
23Lulesamiska benämning med samband till klövjesadeln: svagá (pl) = klövjesadel. svahka = (sg) ena hälften av klövjesadeln/klövjesadelstycke. áttes áddás- = bukgjord eller rem i klövjesadenln med vilken man binder ihop klövjesadelhalvorna under klövjerens buk. (Grundström: Lulelapsk ordbok). goallos goallu(sj) - (l'l) = gjord som fästes bakåt eller framåt på klövjeren (håller bördorna i rätt läge) (Korhonen: Báhkogirjje). svahkabielle = ena halvan av en klövjesadel. svahkaåres = ”han”sadel, den halva av klövjesadeln som har en pinne som knopp. svahkaniŋŋelis = ”hon”sadel, den halva av klövjesadeln som har ett hål i övre ändan. svahkaoaive =krysset upptill på klövjesadeln. noadodit =lägga klövjebördorna på en härk. noade = klövjebörda. noadebielle l = den del av klövjebördan som hänger på ena sidan. noade-hiergge rg =klövjerenoxe.
1Metrevsvinda för bäckmete (forell). Metspö av björk togs på plats efter behov (längd). Vindan var utrustad med rev och krok och förvarades i bröstfickan på blåblusen. Då var den lätt att ha med sig och trasslade inte.
1Mössan troligen tagen med till fjälls och där har brukaren sytt/satt på märket.
3Nager-badde är ett tredelat band, som håller upp nager-gåbjås, så att den icke faller ned mot barnets ansikte (i vaggan). Nager-gåbjtås är duken som läggs över och täcker barnets ansikte (i vaggan) när det ska sova. /Grundström, Harald: Lulelapsk ordbok.
1Nattavara. Lappland. Inköpt från Professor N.V. Rosendahl. 4 Jan 1901.
1Originalbeskrivning: För körten; bestående av följ ande delar: lokor; av björk, på undersidan födrade med renhärsstoppad läderdyna, på översidan målade i rött och blått; upptill -sammanbundna med en läderrem, nedtill försedda med järnbeslag, på ena lokan (den vänstra) bildande en krok, den andra en ring med en läderögla att häkta på kroken; mitt på lokorna dubbla hål för sidoremmarna. Längd: 33.5 cm. Sidoremmar; av tjockt läder, klädda på utsidan med rött, gult och mörkblått kläde i taggmönster; fästa vid lokorna och baktill slutande med en ögla för bukträet. Längd: c:a 47 cm. Ryggrem; av mörkblå vadmal, på översidan klädd med rött, gult,mörkblått och grönt kläde och baktill kantad med en frans av olikfärgade tyglappar; fäst vid sidoremmarna med en smal läderrem. Längd: 72 cm. Bredd: 14-14.5 cm. Hålsprydnad; två från ryggremmen utgående, 19 cm. åtskilda och framtill i spetsig vinkel förenade samt medelst 1.otts.
18Ossian Elgström skriver i boken Karesuandolapparna - Etnografiska skisser från Köngäma och Lainiovuoma 1916-1919. 1922. sidan 133-134: Den mest använda och speciellt för klövjningen avpassade packningen är passegisa. Denna utgöres av en, eventuell två tunna skivor av björk vilka hopböjes i oval eller cirkelrund form, som hopfästas med trä eller kopparnaglar, ibland även grantågor. Sidorna är cirka 30 cm breda. Någon botten finnes ej, däremot ett flätverk av vidjor, vilket förhindrar packningens utfallande. I övre kanten finns en mängd hål borrade, genom vilka dragas rep eller läderremmar. Dessa knutar fästas på passegisas innersidor. Repen bilda öglor, genom vilka ett tåg drages som håller packningen på plats. Passegisa är dels och oftas oval, men förekommer även i cirkelform. Den användes då till att ha ”storgrytan” uti = badbaljan, ifall spädbarn medföras på klövjningen; den kallas i detta fall battegisa. Den ren som bär denna slags passegisa har vanligast barnet i dess vagga på andra sidan. Dessa runda passegisak äro lika breda som den ovala och ungefär 50 cm i diameter. Jag har dock även sett kläder inpackade i dylika passegisak. För att återgå till passegisak, så lägges ofta ytterst ett lager av näver, för att ej regn eller snö skola skada de i passegisak förvarade sakerna.
1Per Olov Länta är fotograferad med ett spjut av Lotten von Düben vid den etnologiska expedition till Lappland som leddes av hennes make Gustaf von Düben 1868. Per Olov var då 27 år. Fotot finns på Nordiska museet, identifikationsnummer: NMA.0033092. Länk: http://digitaltmuseum.se/011013839646. Lotten von Düben tog även två ansiktsfoton av Per-Olov: NMA.0033090, http://digitaltmuseum.se/011013839644 och NMA.0033091, http://digitaltmuseum.se/011013839645. Per Olov arbetade åt Axel Hamberg i Sarek och även åt turister i fjällen. Se t.ex. i Svenska Turistföreningens årsbok 1892 "Från Aktsek till Njunjes, en femtonårings reseminne från 1871: http://runeberg.org/stf/1892/0069.html.
1Pälsen användes av Sigga när hon arbetade i ladugården i Karmas.
1Rotbindning: För att binda rot behöver man grövre stödtågor och tunnare bindtågor, som dessutom kan vara delade. Stödtågorna kan vara dubbelt så grova som bindtågorna. Stödtågorna bygger upp föremålets form. Runt stödtågorna lindas bindtågorna. Samisk rotteknik karakteriseras av att man oftast binder över två stödtågor istället för en och att man under arbetet håller föremålet med mönstersidan utåt. Bindningen är mycket tät. Man har färgat rötter och använt. Länge har man använt växtfärger, sedan kom anilinfärgerna (senare hälften av 1800-talet). Då man binder med färgade rötter låter man den tåga som inte används löpa tillsammans med stödtågan. Då göms den och finns på rätt ställe när den senare behövs. Granens rötter tål mycket väta. Av granrötter blir det starka rep och telnar till nät och not. Av björkens rötter gjordes fina föremål som lämpade sig väl till mathantering, då björk inte lämnar någon smak. Innan rötterna används skrapas barken bort. Roten måste alltid mjukas upp i vatten innan man kan arbeta med den och ska vara fuktig när man arbetar med den. När den torkar blir den hård och går inte att böja utan att bryta. Under självhushållningens dagar tillverkade hushållen själva sina föremål för hemmabruk. Idag är rotslöjd främst ett exklusivt hantverk, ett konsthantverk. Källa: Dájvve – om rot och hantverk och redskap/ruohttsasa giehtaduojen ja nävon. Ájtte 1995. Parallelltext på svenska och lulesamiska. Läs mer om samisk rotslöjd i ”Asa Kitok och hennes döttrar” av Tom G Svensson.
1Ruvtoklábttje är 1. töm av senor med överdrag av sassne, barkgarvat renskinn, fastsytt däromkring (med 5 senor sammansnoddai varje dukt och vanligen 6 dukter)/. 2. körtöm flätad av senor, som omspunnits av skinn (tjåle); dessa tjåle (dukter) flätas omkring guovddelsuodna, en grov sensträng, som ej omspunnits med skinn; användas 4 tjåle blir tömmen rund; användas 8 tjåleh blir den fyrkantig. Den med 4 tjåle kallas nielje-tjålak; den med 8 tjåle kallas gavtse-tjålak. 3. även ”sovbandet”, nager-badde, i vaggan flätas på samma sätt. /Grundström, Harald: Lulelapsk ordbok.
7Ruvtoklábttje är 1. töm av senor med överdrag av sassne, barkgarvat renskinn, fastsytt däromkring (med 5 senor sammansnoddai varje dukt och vanligen 6 dukter)/. 2. körtöm flätad av senor, som omspunnits av skinn (tjåle); dessa tjåle (dukter) flätas omkring guovddelsuodna, en grov sensträng, som ej omspunnits med skinn; användas 4 tjåle blir tömmen rund; användas 8 tjåleh blir den fyrkantig. Den med 4 tjåle kallas nielje-tjålak; den med 8 tjåle kallas gavtse-tjålak. 3. även ”sovbandet”, nager-badde, i vaggan flätas på samma sätt. /Grundström, Harald: Lulelapsk ordbok.
8Ruvtoklábttje är 1. töm av senor med överdrag av sassne, barkgarvat renskinn, fastsytt däromkring (med 5 senor sammansnoddai varje dukt och vanligen 6 dukter)/. 2. körtöm flätad av senor, som omspunnits av skinn (tjåle); dessa tjåle (dukter) flätas omkring guovddelsuodna, en grov sensträng, som ej omspunnits med skinn; användas 4 tjåle blir tömmen rund; användas 8 tjåleh blir den fyrkantig. Den med 4 tjåle kallas nielje-tjålak; den med 8 tjåle kallas gavtse-tjålak. 3. även ”sovbandet”, nager-badde, i vaggan flätas på samma sätt. /Grundström, Harald: Lulelapsk ordbok.
1Ruvtoklábttje är 1. töm av senor med överdrag av sassne, barkgarvat renskinn, fastsytt däromkring (med 5 senor sammansnoddai varje dukt och vanligen 6 dukter)/. 2. körtöm flätad av senor, som omspunnits av skinn (tjåle); dessa tjåle (dukter) flätas omkring guovddelsuodna, en grov sensträng, som ej omspunnits med skinn; användas 4 tjåle blir tömmen rund; användas 8 tjåleh blir den fyrkantig. Den med 4 tjåle kallas nielje-tjålak; den med 8 tjåle kallas gavtse-tjålak. 3. även ”sovbandet”, nager-badde, i vaggan flätas på samma sätt. /Grundström, Harald: Lulelapsk ordbok.
94Silver glänser och pryder till fest och högtid och visar på status. Silver är värdebeständigt och hållbart och lätt att förvara och gömma. En bra försäkring i sämre tider. Redan på 1500-talet köpte välbärgade samer silver av guldsmeder i städerna. Maljor, knappar och spännen till kragar och bälten, skedar och kåsor. De medeltida formerna var uppskattade och förblev desamma i generation efter generation, när nya beställningar gjordes hos guldsmederna. Silverskedens form och dekor har influerats av hornskedarnas former. När man beställde silverskedar, tog man med sig sina hornskedar. Silverskedarna fick på detta sätt en form anpassad för en samisk kundkrets.
72Silvret hade förr en viktig funktion som en säker och värdebeständig kapitalplacering, till skillnad från renhjorden, som ju kunde minska vid dåliga år. Silvret var lätt att ta med sig, viktigt i ett nomadiserande samhälle, och kunde gömmas utan att förstöras. Dräktsilvret hade det också en social funktion genom att visa ägarens (ekonomiska) ställning. Silver, liksom andra metaller, ansågs också kunna skydda bäraren mot ont. Dessutom, och säkert inte minst, var det förstås ett sätt att pryda sig. Samerna smidde förr inte själva sitt silver. Det tillverkades för deras räkning av städernas guldsmeder. Samerna hade bestämda uppfattningar om vilka silverföremål de ville ha och hur de skulle se ut. Det kunde vara smycken, dryckeskärl och skedar. Det var framförallt äldre, gärna medeltida, former som samerna föredrog. Under senmedeltid upplevde de samiska samhället en högkonjunktur med stabil ekonomi, och den stil som då utvecklades höll man sedan fast vid. Föremålsformerna kom även att påverka de föremål samerna själva tillverkade, t.ex. hornskedarnas utsmyckning påverkas av silverskedarnas former. Samtidigt påverkas silverskeden av den samiska horngravyren. Litteraturtips: Fjellström, Phebe: Lapskt silver 1-2. Stockholm. 1962.
26Skohö, gámasuojne har använts som sockar i skorna och som innervantar i handskarna. Det håller fötter och händer varma i kylan på vintern och torra under sommaren. Skohö görs av starr, Carex. Olika starrarter har använts till att göra skohö, de vanligaste är flaskstarr, Carex rostrata, och blåstarr, Carex vesicaria. Starr som skall användas till skohö skördas under sensommaren, i augusti-september. Då innehåller starren mycket växtfibrer (cellulosa), och är seg och smulas inte sönder då den bearbetas. Då man skördar skohö skärs den med kniv så nära marken som möjligt då den nedersta delen av starren blir det bästa skohöet. För att starren ska gå att använda som skohö måste det först göras mjukt. Genom att slå starren flera gången mot en vass sten blir det mjukt. Starren kan också kammas igenom en spikkam för att klyva stråna så de blir mjuka. Skohöet flätas sedan till en skohöfläta, bilggá. En skohöfläta är pösig och tar plats så därför gör man en skohöring, vierra, av två skohöflätor. De flätade skohöet virades runt en rundbunden videslana eller runt en ring av skohö till en krans tills det nästan inte finns något hål i mitten. En skohöring var lätt att frakta och förvara. Lulesamiska benämningar: gámasuojne – skohö, suojnnit -skörda skohö, bilggá –skohöfläta, vierra – skohöring, tjåhkom – skohökam, tsábbmet - slå skohöet, dállit - stoppa in skohöet i skon. (Källa: Kajsa Kuoljok: Gámasuojne/Skohö. Ájtte musei vänners småskrift 2012)
1Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke utsågs år 1910 till en av de första nationalparkerna i Europa. Syftet var att skydda det berömda vattenfallet Stora Sjöfallet/Stuor Muorkkegårttje och den omgivande ståtliga fjällnaturen. Platsen blev en stor turistattraktion. Men 1919, mindre än tio år efter utnämningen, beslutade riksdagen att bryta ut hela sjösystemet ovanför vattenfallet ur nationalparken. Här skulle en regleringsdamm byggas, den sk. Suorvadammen. Den skulle säkra ett jämnt vattenflöde till kraftstationerna i Porjus/Bårjås och Harsprånget/Njoammelsasskam. Vid Suorva/Suorvvá blev en byggarbetsplats i väglöst land, 110 km från Porjus/Bårjås, närmaste samhälle. Dammen första etapp byggdes 1919-1923. Nu skulle trä, armeringsjärn, cement och förnödenheter för alla de som arbetade vid bygget transporteras till bygget. I Luleluspen, Jaurekaska/Jávrregasska och Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke uppfördes lastbryggor, manskapsbaracker och materialbaracker. Vid Jaurekaska/Jávrregasska och Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke var vattenfall. De var inte framkomliga med båt, utan man var tvungen att dra materialet förbi på land. Först var det hästar som drog lassen. Sedan byggde Vattenfall decauvillebana, smalspårig järnväg, på varje plats. Med den blev det lättare att transportera material över till andra sidan fallet. Idag är järnvägsrälsen borta i Stora Sjöfallet/Stuor Muorkke, men finns kvar i Jaurekaska/Jávrregasska I början av 1960-talet började en väg byggas till Suorva/Suorvvá, den sk. Vägen Västerut, uppkallad efter en populär amerikansk TV-serie som då gick på svenska TV. Vägen var klar i mitten av 1960-talet. Före vägens tillkomst var det södra sidan av Stuor Muorkke som var dess hjärta. Det var här samerna stannade under sin flytt västerut. Det var hit byggmaterialet forslades och det var hit turisterna kom med båt. Trots att Vattenfall byggde dammen i Suorva/Suorvvá, en mil uppströms Stora Sjöfallet/Stuor Muorkegårttje, fortsatte fallet att forsa. Det var först år 1972, med den fjärde utbyggnaden av Suorvadammen, som fallet krympte rejält. Vattnet leds nu istället via en tunnel till Vietas/Viedás kraftstation. (namnen bakom snedstrecket/ är platsnamnen skrivna med lulesamisk ortografi)
1Svenska Missionskyrkans tidigaste historia är intimt förknippat med samemissionen. Svenska Missionsförbundet avskilde redan vid sitt andra årsmöte 1880 sina första missionärer, som utexaminerades det året vid Kristinehamns Missionskola. Av fem missionärer sändes tre till Lappland. Samemissionen hade aktualiserats i kyrkliga kretsar. Samemissionen låg så att säga i luften vid den tiden. Men den mera direkta anledningen till Svenska Missionskyrkans tidiga satsning på just samerna och Lappland tycks ha varit ett brev från en präst i Malå, som också var riksdagsledamot, Johannes Mörtsell. Redan den 3 jan. 1880 bestämde man sig för att verka för mission i Lappland med anledning av ett brev från denne Mörtsell: "Upplästes af ordföranden bref från pastor J. Mörtzell och missionär Boije rörande missionsverksamhet i Lappland och Finland; och beslöt komitén att å Svenska Missionsförbundets nästa årsmöte tillstyrka Missionsförbundet att redan sommaren innevarande år sända missionärer upp till Lappland." Det beslutades att tre missionärer skulle sändas till Lappland. Direkt efter årsmötet beslöt SMF:s kommitté om vilka dessa tre skulle bli: J.E. Ågren, A. Lindgren och K.J. Gustafsson. Man beslöt även "att skjutgevär skulle åt de bröder, som komme att resa till Lappland, anskaffas". Här har man troligtvis rådfrågat Mörtsell, som rekommenderade hagelbössor, att döma av en anteckning i brevdiariet i anslutning till ett brev från honom (" 'Hagelbössa ändamålsenl.' svarar å bref ang. skjutgevär"). Hans stränga uppfostran och den höga arbetsmoralen präglade Karl Johan Gustafsson (1857-1913) under hans arbete i Lappland. Jan Erik Ågren (1850-1904) var en ödmjuk och tillbakadragen människa med stor kunskap och han var även en skicklig lärare. August Lindgren (1857-1886) verkade bara tre år i Lappland. Augusti 1880 åkte de tre missionärerna till Lappland. Fram till jul var de i Malå och läste samiska hos prästen Mörtsell. I tidningen Förbundet rapporteras det jan. 1881: "De hava enligt deras lärares omdöme inhämtat rätt goda kunskaper i detta språk, så att de nu kunna göra sig någorlunda förstådda av lapparna. De hava ock redan översatt på lapska språket den lilla skriften "Vet du vad du vågar?", vilken snart kommer att tryckas för att utdelas bland lapparna." Skåningen J.P. Nyström, som kom 1895 till Sorsele som SMF:s samemissionär, läste samiska hos kyrkoherde Fjellström i Sorsele. Fjellström var själv same. Arbetet med språket var viktigt. En del samer i södra Lappland talade svenska men speciellt bland de nomadiserande samerna var man tvungen att använda sig av samiska. Ett problem var att det egentligen inte finns ett språk som heter "samiska". Samiska är en språkgrupp inom den finsk-ugriska huvudgruppen, som består av 7 olika språk varav 3 talas i Sverige (syd-, lule- och nordsamiska). Missionsarbetet bland samerna var inte utan svårigheter. Missionärerna gjorde långa och strapatsrika resor och kämpade dessutom med hälsoproblem. Arbetet bland samerna visade sig inte vara så framgångsrik som man hade hoppats. Det berodde, åtminstine delvis, på att man inte riktigt var insatt i den samiska kulturen. Den som verkar ha varit mest inriktat på att komma in i den samiska kulturen var Nyström (bild till höger). Han lämnade dock området 1892 av hälsoskäl. Detta och de stora andliga behov man upptäckte bland nybyggarna gjorde, att man i 1892 ändrade inriktning och i huvudsak satsade på den bofasta befolkningen. Samemissionens tid var därmed över, men Svenska Missionskyrkans arbetare inom Lappland har alltid tagit sig an även den samiska befolkningen. Olika evangelister har försökt nå svenskar och samer. Sven Freidwall hade på sin tid (50-70 talet) haft många goda kontakter med samer i Tärnafjällen. Källa: http://www.missionskyrkan.se/Hemsidor-Distrikt/Ovre-Norrlands-distrikt/Samegillii/Historia/
3Sydsamiska hårprydnader- barkaltgårrer. I hvardagslag bar man i den långa och tjocka hårflätan blott en eller ett par snoddar av tunt skinn. Men när man skulle uppträda i högtidsdräkt inflätades däruti en mängd sådana snodder. Somliga af dess voro i hela sin längd öfverfylda med glaspärlor, andra voro broderade med tenntråd, åter andra slutade nedtill med små mässingringar, små ke(d)jestumpar af messingtråd, och ett stort antal dåappa, eller tofsar af rödt och blått garn. Uti hårprydnadens rikedom och skönhet sökte de unga lappkvinnorna öfverträffa hvarandra; i dennas anordning och utsmyckning hade lappkvinnorna ett medel att ådagalägga sin förmåga till koketteri. (Källa: Kristoffer Sjulssons minnen. Om Vapstenlapparna i början af 1800-talet upptecknade af O.P. Pettersson. Nordiska museet. 1979.)
1Sydsamiska hårprydnader- barkaltgårrer. I hvardagslag bar man i den långa och tjocka hårflätan blott en eller ett par snoddar av tunt skinn. Men när man skulle uppträda i högtidsdräkt inflätades däruti en mängd sådana snodder. Somliga af dess voro i hela sin längd öfverfylda med glaspärlor, andra voro broderade med tenntråd, åter andra slutade nedtill med små mässingringar, små ke(d)jestumpar af messingtråd, och ett stort antal dåappa, eller tofsar af rödt och blått garn. Uti hårprydnadens rikedom och skönhet sökte de unga lappkvinnorna öfverträffa hvarandra; i dennas anordning och utsmyckning hade lappkvinnorna ett medel att ådagalägga sin förmåga till koketteri. (Källa: Kristoffer Sjulssons minnen. Om Vapstenlapparna i början af 1800-talet upptecknade af O.P. Pettersson. Nordiska museet. 1979.)
1Sådana här skor var omtyckta av samerna för runt skaftet kunde man linda skoband och de tålde vatten. Dessa underlättade även för kvinnorna. Näbbskor var tunga att sy.
1Takspån kan delas in i två typer: tunnspån och kyrkspån. Tunnspån tillverkas i tre olika varianter, späntade, hyvlade samt sågade spån. Kyrkspån, även kallat stavspån skiljer sig från tunnspånen på så sätt att de är tjockare i ena änden vilket ger dem ett kilformat utseende.
2Uppgift ur Axel Hambergs dagbok 13 augusti 1903: ”Exkursion till Spikabyn. --- . I Spika kåtan köpte ett bälte med skedfodral och bryne (4.), en tobakspung, en penningpung(6,25). Handarbetena gjorda af Anna Spika utom skedfodralet som tillverkats av Stina Spika.)
1Uppgift ur Axel Hambergs dagbok1902: 29 juni - Jag och Per Andersson gingo till Kabblalapparnes by i närhet och inköpte etnografika. 22 juli - Axel Hamberg listar inköpta föremål, bl.a: ”Af Amma Aira (unge Aira vanligen nu kallad gammal) köptes en koxe (2 kr). Träsakerna har mannen sjelf gjort”. Axel Hambergs dagböcker har renskrivits och finns att läsa på internet: http://www.axelhamberg.se/Default.aspx?pageid=23.
1Uppgift ur Axel Hambergs dagbok1902: 29 juni - Jag och Per Andersson gingo till Kabblalapparnes by i närhet och inköpte etnografika. 22 juli - Axel Hamberg listar inköpta föremål, bl.a: ”Af Inga Sikal ett kvinnobarmkläde (3 kr). Kläderna har hon gjort sjelf”. Axel Hambergs dagböcker har renskrivits och finns att läsa på internet: http://www.axelhamberg.se/Default.aspx?pageid=23.