Nbm:006552 :: korg, rotkorg med lock

Object description

Korg med lock. Rund. Tillverkad av kluvna gran- eller viderötter.

Object description

Rotbindning:

För att binda rot behöver man grövre stödtågor och tunnare bindtågor, som dessutom kan vara delade. Stödtågorna kan vara dubbelt så grova som bindtågorna. Stödtågorna bygger upp föremålets form. Runt stödtågorna lindas bindtågorna. Samisk rotteknik karakteriseras av att man oftast binder över två stödtågor istället för en och att man under arbetet håller föremålet med mönstersidan utåt. Bindningen är mycket tät.

Man har färgat rötter och använt. Länge har man använt växtfärger, sedan kom anilinfärgerna (senare hälften av 1800-talet). Då man binder med färgade rötter låter man den tåga som inte används löpa tillsammans med stödtågan. Då göms den och finns på rätt ställe när den senare behövs.

Granens rötter tål mycket väta. Av granrötter blir det starka rep och telnar till nät och not.

Av björkens rötter gjordes fina föremål som lämpade sig väl till mathantering, då björk inte lämnar någon smak.

Innan rötterna används skrapas barken bort. Roten måste alltid mjukas upp i vatten innan man kan arbeta med den och ska vara fuktig när man arbetar med den. När den torkar blir den hård och går inte att böja utan att bryta.

Under självhushållningens dagar tillverkade hushållen själva sina föremål för hemmabruk. Idag är rotslöjd främst ett exklusivt hantverk, ett konsthantverk.

Källa: Dájvve – om rot och hantverk och redskap/ruohttsasa giehtaduojen ja nävon. Ájtte 1995. Parallelltext på svenska och lulesamiska.

Läs mer om samisk rotslöjd i ”Asa Kitok och hennes döttrar” av Tom G Svensson.

Object description

Rotbindning:

För att binda rot behöver man grövre stödtågor och tunnare bindtågor, som dessutom kan vara delade. Stödtågorna kan vara dubbelt så grova som bindtågorna. Stödtågorna bygger upp föremålets form. Runt stödtågorna lindas bindtågorna. Samisk rotteknik karakteriseras av att man oftast binder över två stödtågor istället för en och att man under arbetet håller föremålet med mönstersidan utåt. Bindningen är mycket tät.

Man har färgat rötter och använt. Länge har man använt växtfärger, sedan kom anilinfärgerna (senare hälften av 1800-talet). Då man binder med färgade rötter låter man den tåga som inte används löpa tillsammans med stödtågan. Då göms den och finns på rätt ställe när den senare behövs.

Granens rötter tål mycket väta. Av granrötter blir det starka rep och telnar till nät och not.

Av björkens rötter gjordes fina föremål som lämpade sig väl till mathantering, då björk inte lämnar någon smak.

Innan rötterna används skrapas barken bort. Roten måste alltid mjukas upp i vatten innan man kan arbeta med den och ska vara fuktig när man arbetar med den. När den torkar blir den hård och går inte att böja utan att bryta.

Under självhushållningens dagar tillverkade hushållen själva sina föremål för hemmabruk. Idag är rotslöjd främst ett exklusivt hantverk, ett konsthantverk.

Källa: Dájvve – om rot och hantverk och redskap/ruohttsasa giehtaduojen ja nävon. Ájtte 1995. Parallelltext på svenska och lulesamiska.

Läs mer om samisk rotslöjd i ”Asa Kitok och hennes döttrar” av Tom G Svensson.