logo

Carlotta - the museum database

bild

AJ:003444 :: hårspänne

Object description
Hårspänne av garvat renskinn som har en kant bunden av rot. Skinnet är broderat med små blå glaspärlor och tenntråd. Gjort på en hårspänne (stomme) av metall, märkt MADE IN TAIWAN.
Object description

Rotbindning:

För att binda rot behöver man grövre stödtågor och tunnare bindtågor, som dessutom kan vara delade. Stödtågorna kan vara dubbelt så grova som bindtågorna. Stödtågorna bygger upp föremålets form. Runt stödtågorna lindas bindtågorna. Samisk rotteknik karakteriseras av att man oftast binder över två stödtågor istället för en och att man under arbetet håller föremålet med mönstersidan utåt. Bindningen är mycket tät.

Man har färgat rötter och använt. Länge har man använt växtfärger, sedan kom anilinfärgerna (senare hälften av 1800-talet). Då man binder med färgade rötter låter man den tåga som inte används löpa tillsammans med stödtågan. Då göms den och finns på rätt ställe när den senare behövs.

Granens rötter tål mycket väta. Av granrötter blir det starka rep och telnar till nät och not.

Av björkens rötter gjordes fina föremål som lämpade sig väl till mathantering, då björk inte lämnar någon smak.

Innan rötterna används skrapas barken bort. Roten måste alltid mjukas upp i vatten innan man kan arbeta med den och ska vara fuktig när man arbetar med den. När den torkar blir den hård och går inte att böja utan att bryta.

Under självhushållningens dagar tillverkade hushållen själva sina föremål för hemmabruk. Idag är rotslöjd främst ett exklusivt hantverk, ett konsthantverk.

Källa: Dájvve – om rot och hantverk och redskap/ruohttsasa giehtaduojen ja nävon. Ájtte 1995. Parallelltext på svenska och lulesamiska.

Läs mer om samisk rotslöjd i ”Asa Kitok och hennes döttrar” av Tom G Svensson.

Inventarienummer
AJ:003444
Sakord
hårspänne
Sakord - övergripande term
smycken
Sakord - kategori
hårsmycken
Sakord, samiska
voeptetsiptsege (saS)
Antal
1
OCM
301 Smycken
Beskrivning
Hårspänne av garvat renskinn som har en kant bunden av rot. Skinnet är broderat med små blå glaspärlor och tenntråd. Gjort på en hårspänne (stomme) av metall, märkt MADE IN TAIWAN.; Rotbindning: För att binda rot behöver man grövre stödtågor och tunnare bindtågor, som dessutom kan vara delade. Stödtågorna kan vara dubbelt så grova som bindtågorna. Stödtågorna bygger upp föremålets form. Runt stödtågorna lindas bindtågorna. Samisk rotteknik karakteriseras av att man oftast binder över två stödtågor istället för en och att man under arbetet håller föremålet med mönstersidan utåt. Bindningen är mycket tät. Man har färgat rötter och använt. Länge har man använt växtfärger, sedan kom anilinfärgerna (senare hälften av 1800-talet). Då man binder med färgade rötter låter man den tåga som inte används löpa tillsammans med stödtågan. Då göms den och finns på rätt ställe när den senare behövs. Granens rötter tål mycket väta. Av granrötter blir det starka rep och telnar till nät och not. Av björkens rötter gjordes fina föremål som lämpade sig väl till mathantering, då björk inte lämnar någon smak. Innan rötterna används skrapas barken bort. Roten måste alltid mjukas upp i vatten innan man kan arbeta med den och ska vara fuktig när man arbetar med den. När den torkar blir den hård och går inte att böja utan att bryta. Under självhushållningens dagar tillverkade hushållen själva sina föremål för hemmabruk. Idag är rotslöjd främst ett exklusivt hantverk, ett konsthantverk. Källa: Dájvve – om rot och hantverk och redskap/ruohttsasa giehtaduojen ja nävon. Ájtte 1995. Parallelltext på svenska och lulesamiska. Läs mer om samisk rotslöjd i ”Asa Kitok och hennes döttrar” av Tom G Svensson.
Historik
Tenntråd. Tekniken att dra, spinna och brodera med metalltråd är en teknik, som förekommit bland folk runtom i världen. Att just bearbeta tenn till tråd för utsmyckning är en teknik som verkar känd enbart hos samerna. Tekniken att brodera med metalltråd (guld och silver) kom till Europa från det Bysantiska riket De äldsta arkeologiska fynden i Sverige av både rund och plattdragen tenntråd är från 1000-talet och funna i Gråträsk, Piteå kommun, medan de äldsta skriftliga källorna om tenntråd bland samerna är från 1600-talet. Till exempel har Samuel Rheen beskrivit hur samerna tillverkar tenntråd genom att smälta tennet och sedan dra tenntråden genom horn med hål i, från grövre till tunnare. Rheen berättar att tråden ska dras bred, dvs.platt, för att kunna spinnas. Det gör man genom att sätta i ett litet ben i det hål som man drar tråden genom. Här beskriver han tillverkningssättet för platt tenntråd, som är mycket använt på äldre tenntrådsbroderade föremål. Kanske har platt tenntråd kan varit det normala från början, eftersom andra källor från 1600-, 1700- och 1800-talet omtalar att vid dragningen ska en liten syl av märgben användas för att platta till tenntråden innan spinning. Samuel Rheen berättar vidare att den spunna tenntråden spinns med en liten slända kring en annan tråd och att de kvinnor som är skicklast på tenntrådstillverkning och -broderande är högt ansedda. Det tidigaste sättet att spinna tenntråd verkar ha varit att genom antingen med en spinnkrok, även kallad vridare, eller en typ av slända tvinna den dragna tenntråden kring sentråd. ; Andreas Wilks (1884-1953) från Dikanäs är en viktig person inom den samiska tenntrådsslöjden, då han i början av 1900-talet revitaliserade konsten att tillverka och brodera med tenntråd. Den konsten hade nästan fallit i glömska vid sekelskiftet 1900. År 1905 fann Andreas i sin mors gamla tenntrådsverktyg och intervjuade äldre människor om hur slöjden gick till. Han studerade även traditionella tennbroderade föremål i detalj och började han experimentera med att göra sin egen tenntråd och brodera med den. Andreas Wilks moderniserade tillverkningen av tenntråd på flera vis. Istället för att spinna den kring en rensena som varit brukligt bland samerna spann han den kring en björntråd, det vill säga kring en kraftig niotrådig dubbeltvinnad bomullstråd som fanns att köpa i affären. Wilks förenklade även processen genom att byta ut den gamla vridaren mot en slags slända som samerna fram tills dess endast använt för att spinna ullgarn. Andreas Wilks höll många kurser och spred på så sätt kunskapen på nytt, så att den återupptogs och idag åter är ett utvecklat konsthantverk bland samerna.
Material
skinn, garvat/berett/sassne; tenntråd/dadnehárppo; rottåga/dájvve; pärla/gierkie; glaspärla/klaasegierkie
Teknik svenska
handgjort/giehtabarggo
Färg
brunt/russjkat, blått/lahtte
Funktion
smycke för håret
län
Västerbottens län
kommun
Sorsele kn
Mått
Gu/L 10 cm Gå/B 3,2 cm
Personnamn - Tillverkare
Grahn Margareta [tillverkning]; Nilsson Berit [tillverkning]
Tillverkningstid
2003 [(?)]